Men det är vårdpersonalen som bestämmer vilken vård de kan ge dig. Det är ju i och för sig inte konstigt eftersom det är de som kan mest om sjukdomar, mediciner och behandlingar. Men vårdpersonalen är skyldiga att lyssna på dig och att försöka ta hänsyn till vad du tycker när de tar sina beslut. Detta gäller oberoende av hur gammal du är. Därför är det viktigt att du läser på om din sjukdom och att du berättar vad du tycker och vill. Du kan också fråga och ge förslag på vilken vård och behandling du tror kanske skulle kunna vara bra. Din förälder har också ett stort ansvar för att se till att du mår bra. Därför är din förälder också med och bestämmer om din vård.
Vem bestämmer?
Du har rätt att vara med och påverka din vård. Det står i lagen och kallas för delaktighet.
Vill du veta mer?
Podcasts
Frågor och svar
Mina rättigheter i vårdenEtt bra tips är att du skriver ner dina önskemål. Även om du berättar för de första du möter, är det inte säkert att informationen kommer fram till all personal du kommer att träffa. Skriv en lapp innan där du berättar vad som behövs för att du ska ha det så bra som möjligt. Då är det lättare för vårdpersonalen att veta hur just du vill ha det.
En del har svårt att förstå att någon som har en funktionsnedsättning i kroppen inte behöver ha den i knoppen. Det gäller tyvärr även vårdpersonal. Många gånger beror fördomarna på okunskap och osäkerhet. Det känner du alldeles säkert igen från andra delar av livet också: folk som ser din rullstol (eller vad det nu kan vara) blir osäkra, börjar flacka med blicken och vet inte riktigt vad de ska säga. I bästa fall skärper de till sig, i värre fall pratade de med dig som om du vore en tre-åring – och i allra värsta fall låtsas de som om du vore luft. Bästa sättet för att få ett bra bemötande är att berätta för personalen att du förstår vad som sägs och att du gärna vill bli behandlad som en vanlig patient. Om du vet att du ska vårdas på sjukhus, kan du skriva några rader innan och berätta om dig själv. Om någon i personalen gör något du inte gillar, ska du säga till. Säg till exempel ”du får gärna prata med mig, inte om mig” eller ”titta gärna på mig när du pratar med mig”. All vårdpersonal vet i teorin en massa om bemötande (av alla slags människor), men en del har svårt att få till det.
Det bästa sättet är att de som ska träffa dig få veta lite om dig innan besöket. Berätta vad du har svårt med, men också vad du kan och klarar av. Antingen kan du skriva ett brev, eller be någon närstående kontakta den plats i vården du ska besöka. Om du vill kan du be dem läsa din journal extra noga innan du kommer. När du väl är på plats, säg till direkt om något inte blir så bra. Alla som jobbar i vården vill att du ska må så bra som möjligt på alla sätt, men ibland har de svårt att riktigt veta hur de ska göra.
För det första: det är bra om du pallar att säga ifrån. Många gånger tänker man typ: ”Äsch, jag orkar inte lägga nån energi på det där”. Men för att vården ska bli bättre är det viktigt att alla som blir illa behandlade berättar att saker blivit fel. Om det är en mindre grej, kan du höra av dig direkt till den mottagning du var på. Skriv ett mejl eller ring och be att för prata med chefen. Berätta vad du varit med om, och hur du upplevde det. Om det känns olustigt att höra av sig direkt, kan du få hjälp av något som heter Patientnämnden. De finns i varje län, och är till just för att stötta patienter som blivit illa behandlade. I väldigt grova fall kan man göra en anmälan till IVO, Inspektionen för Vård och Omsorg. I så fall kan. Patientnämnden hjälpa dig att skriva en anmälan.
Patientlagen säger att en person med funktionsnedsättning har rätt till lika bra vård som alla andra. Om du är med i någon förening, kolla med dem om det finns någon där som har bra koll. Om du har en LSS-handläggare, kan och ska hen informera dig om dina rättigheter. Det finns också flera olika brukarstödsorganisationer, som jobbar med rådgivning till personer med funktionsnedsättning.
Ja, det kan du. Det är du som bestämmer om vad du vill berätta och för vem, över din kropp och vad du känner dig bekväm med. En sak du ska se upp med om du inte vill ha med någon student är om den du ska träffa säger typ: ”Jaha, det här är Lotta, som ska vara med idag!” och får det att låta som en självklarhet. Fråga vem Lotta är och varför hon ska vara med. Är hon världsledande expert på just det du söker för vill du kanske ha henne där. Men är hon student kan du säga att du inte vill att hon ska vara med. Acceptera inget tjat – säg bara att ”det är mitt beslut, inte ditt”. Men en sak som det är väldigt bra om du gör är att prata lite med studenten antingen före eller efter din undersökning. På så sätt hjälper du till att andra får bra personal inom vården på sikt. En del brukar tycka att det känns okej att ha med en student om de får prata med personen lite först, när de förstår hur viktigt det är att alla som ska jobba inom vården får en bra utbildning. Så prova dig fram – men kom ihåg att det är du som bestämmer.
Det svåra med integritet är att den är så beroende av den miljö du vistas i och med vilka. I vården är du (och alla andra) rätt så utlämnade till vad andra gör. Vården ska vara anpassad till dig som individ och genomföras i samråd med dig, med respekt för ditt självbestämmande och din integritet. Men vad som gäller i teorin fungerar inte alltid i praktiken. Ont om plats, stressad personal och inte tillräckliga kunskaper om funktionsnedsättningar kan göra ett vårdbesök till en otrevlig upplevelse. Att ha med någon du litar på eller din assistent känns bra för många. Om du har en assistent, har du rätt att ha med hen när du besöker vården. Ibland behöver man vård akut, och oavsett om man kunnat välja vårdgivare eller inte är det först när du verkligen kommer dit som det gäller. Försök vara tydlig med vad du vill, vad du tycker och om något inte känns bra. Kommunikation handlar både om vad man säger och sådant man märker. Om du ser att personalen är stressad, säg: ”Jag ser att ni har mycket att göra, men eftersom jag har en hörselnedsättning skulle jag behöva vara i ett tystare rum.” (eller vad det nu kan vara). Var tydlig: inga människor kan läsa tankar! Om någon inte lyssnar på dig, inte förklarar saker så att du förstår eller gör något annat som inte är okej, säg ifrån direkt. Förklara vad som känns fel (det är för trångt, för bullrigt, för lyhört, för många människor, för lång väntan) och hur det påverkar dig. Det finns tyvärr inga garantier för något här i livet, men även om du är med om något otrevligt brukar det kännas bättre efteråt om du vet att du försökte säga ifrån.
Nej, absolut inte. Lite beror ju så klart på varför du hamnade på sjukhus. Om du var superdålig jobbar vården så här: behandla först, förklara sen. Men ofta kan det ju bli lite snårigt att förstå även om du inte är livshotande sjuk. Det är också ett sätt att gömma sig lite bakom svåra ord som en del människor lägger sig till med. Men kom ihåg att du faktiskt har rätt att få information, på ett sätt som du förstår. Alltså, det duger inte om läkaren säger någon lång diagnos på latin. Hen ska förklara för dig så att du fattar. Ställ frågor, och se till att du förstår svaren. Det är vårdens skyldighet att du ska fatta!
En del har svårt att sätta sig in i andras situation. Det gäller tyvärr även vårdpersonal. Så om du är rädd eller bara ung, kan en del göra dumma grejer som att bara prata med dina föräldrar, och knappt våga titta på dig. Bästa sättet för att få ett bra bemötande är att prata med personalen. Berätta hur du känner och tycker. Om du vet att du ska vårdas på sjukhus, kan du skriva några rader innan och berätta om dig själv. Du kan också be någon närstående kontakta personen eller platsen i vården du ska besöka. Om du vill kan du be dem läsa din journal extra noga innan du kommer. Om någon i personalen gör något du inte gillar, ska du säga till. Säg till exempel ”du får gärna prata med mig, inte om mig” eller ”titta gärna på mig när du pratar med mig”. All vårdpersonal vet i teorin en massa om bemötande (av alla slags människor), men en del har svårt att få till det.
Det svåra med integritet är att den är så beroende av den miljö du vistas i och med vilka. I vården är vi alla rätt så utlämnade till vad andra gör. Vården ska vara anpassad till dig som individ och genomföras i samråd med dig, med respekt för ditt självbestämmande och din integritet. Men vad som gäller i teorin fungerar inte alltid i praktiken. Ont om plats och stressad personal kan göra ett vårdbesök till en otrevlig upplevelse. Försök vara tydlig med vad du vill, vad du tycker och om något inte känns bra. Kommunikation handlar både om vad man säger och sådant man märker. Om du ser att personalen är stressad, säg: ”Jag ser att ni har mycket att göra, men jag har verkligen jätteont” (eller vad det nu kan vara). Var tydlig: inga människor kan läsa tankar! Om någon inte lyssnar på dig, inte förklarar saker så att du förstår eller gör något annat som inte är okej, säg ifrån direkt. Förklara vad som känns fel (det är för trångt, för bullrigt, för lyhört, för många människor, för lång väntan) och att det inte är okej. Det finns tyvärr inga garantier för något här i livet, men även om du är med om något otrevligt brukar det kännas bättre efteråt om du vet att du försökte säga ifrån. Du kan också ha med någon du litar på, det brukar kännas bra för många.