Alla i Sverige har rätt att få vård. Det betyder att om du är sjuk eller mår dåligt ska du få hjälp att må bättre. Du har rätt att söka hjälp var som helst i hela landet. Om du är under 18 är vården gratis.
Men hur gör man då, när man behöver ta kontakt med vården?
Ett sätt är att fråga din förälder eller någon annan vuxen som du litar på. Då kan ni söka vård tillsammans. Men du kan också kontakta vården själv. Det finns flera sätt:
Om det inte är vrålakut kan du börja med att ringa eller mejla till en vårdcentral eller en ungdomsmottagning. Oftast får du en tid ganska snart.
Om du brukar ha kontakt med vården ofta har du rätt att vända dig till den mottagning där du brukar vara. Så om du till exempel brukar vara på habiliteringen, eller på diabetesmottagningen, kan du prata med dem. Då berättar de hur du ska göra.
Du kan också ringa telefonnumret 1177 för att få veta var och hur du kan söka vård.
Om du är 13 år eller äldre kan logga in på 1177.se och boka tid. För att kunna göra det behöver du ha e-legitimation.
Ja, det kan du. Det är du som bestämmer om vad du vill berätta och för vem, över din kropp och vad du känner dig bekväm med.
En sak du ska se upp med om du inte vill ha med någon student är om den du ska träffa säger typ: ”Jaha, det här är Lotta, som ska vara med idag!” och får det att låta som en självklarhet. Fråga vem Lotta är och varför hon ska vara med. Är hon världsledande expert på just det du söker för vill du kanske ha henne där. Men är hon student kan du säga att du inte vill att hon ska vara med. Acceptera inget tjat – säg bara att ”det är mitt beslut, inte ditt”.
Men en sak som det är väldigt bra om du gör är att prata lite med studenten antingen före eller efter din undersökning. På så sätt hjälper du till att andra får bra personal inom vården på sikt.
En del brukar tycka att det känns okej att ha med en student om de får prata med personen lite först, när de förstår hur viktigt det är att alla som ska jobba inom vården får en bra utbildning. Så prova dig fram – men kom ihåg att det är du som bestämmer.
En del har svårt att förstå att någon som har en funktionsnedsättning i kroppen inte behöver ha den i knoppen. Det gäller tyvärr även vårdpersonal. Många gånger beror fördomarna på okunskap och osäkerhet. Det känner du alldeles säkert igen från andra delar av livet också: folk som ser din rullstol (eller vad det nu kan vara) blir osäkra, börjar flacka med blicken och vet inte riktigt vad de ska säga. I bästa fall skärper de till sig, i värre fall pratade de med dig som om du vore en tre-åring – och i allra värsta fall låtsas de som om du vore luft.
Bästa sättet för att få ett bra bemötande är att berätta för personalen att du förstår vad som sägs och att du gärna vill bli behandlad som en vanlig patient. Om du vet att du ska vårdas på sjukhus, kan du skriva några rader innan och berätta om dig själv.
Om någon i personalen gör något du inte gillar, ska du säga till. Säg till exempel ”du får gärna prata med mig, inte om mig” eller ”titta gärna på mig när du pratar med mig”. All vårdpersonal vet i teorin en massa om bemötande (av alla slags människor), men en del har svårt att få till det.
Det svåra med integritet är att den är så beroende av den miljö du vistas i och med vilka.
I vården är du (och alla andra) rätt så utlämnade till vad andra gör. Vården ska vara anpassad till dig som individ och genomföras i samråd med dig, med respekt för ditt självbestämmande och din integritet. Men vad som gäller i teorin fungerar inte alltid i praktiken. Ont om plats, stressad personal och inte tillräckliga kunskaper om funktionsnedsättningar kan göra ett vårdbesök till en otrevlig upplevelse.
Att ha med någon du litar på eller din assistent känns bra för många. Om du har en assistent, har du rätt att ha med hen när du besöker vården.
Ibland behöver man vård akut, och oavsett om man kunnat välja vårdgivare eller inte är det först när du verkligen kommer dit som det gäller. Försök vara tydlig med vad du vill, vad du tycker och om något inte känns bra.
Kommunikation handlar både om vad man säger och sådant man märker. Om du ser att personalen är stressad, säg: ”Jag ser att ni har mycket att göra, men eftersom jag har en hörselnedsättning skulle jag behöva vara i ett tystare rum.” (eller vad det nu kan vara). Var tydlig: inga människor kan läsa tankar!
Om någon inte lyssnar på dig, inte förklarar saker så att du förstår eller gör något annat som inte är okej, säg ifrån direkt. Förklara vad som känns fel (det är för trångt, för bullrigt, för lyhört, för många människor, för lång väntan) och hur det påverkar dig.
Det finns tyvärr inga garantier för något här i livet, men även om du är med om något otrevligt brukar det kännas bättre efteråt om du vet att du försökte säga ifrån.
