När kompisarna tar mer plats
För många blir kompisarna extra viktiga under tonåren. Du kanske hellre vill vara med dem än följa med familjen på utflykt eller sitta hemma i soffan med dina föräldrar en fredagskväll. Kompisar kan ge trygghet, stöd och känslan av att höra till. Men alla vill inte umgås lika mycket. En del älskar att vara med många människor, andra trivs bäst med några få nära vänner och vissa behöver mycket tid för sig själva. Inget av det är konstigt. En lite jobbigare sak är att du plötsligt kan verka befinna dig på en annan planet än dina gamla kompisar. Någon du känt länge kanske plötsligt känns jättebarnslig, eller försöker verka vuxen på ett lite larvigt sätt. Någon annan kanske blir ihop med någon, får nya kompisar eller börjar på en annan skola. Det kan helt klart hända mycket med vänskaper under tonåren. Att några vänner ”försvinner” är naturligt, även om det kan kännas hemskt just då. Och det kan ju faktiskt också vara så att du har ”försvunnit”, sett ur någon annans perspektiv. Att man glider isär är inte så underligt – och samtidigt kan nya människor komma in i ens liv.
Att vara ensam – och att känna sig ensam
Att vara själv är inte samma sak som att känna sig ensam. En del gillar att vara mycket för sig själva och behöver tid utan andra för att må bra. Det är inget problem om det är så du själv vill ha det. Att känna sig ensam fast man egentligen vill ha någon att vara med är något annat. Man kan faktiskt känna sig ensam även när man har människor omkring sig. Kanske saknar du någon som verkligen förstår dig eller någon du kan vara helt dig själv med. Om du ofta känner dig ensam och mår dåligt av det kan det vara bra att berätta för någon. Det kan vara en förälder, någon annan vuxen du litar på, någon i elevhälsan eller på en ungdomsmottagning.
Jobbiga föräldrar
Samtidigt som kompisarna kanske blir viktigare kan föräldrarna plötsligt kännas ovanligt jobbiga. En del föräldrar får det också lite svårt när deras barn kommer i tonåren. De kan bli klängiga, grälsjuka, komma med konstiga krav och vilja prata om saker som bara känns pinsamma. De kanske vill veta var du är, vilka du är med och när du kommer hem. Och så fort du vill bestämma något själv kommer kanske de där irriterande frågorna: ”Varför, när, med vem?” Föräldrar kan faktiskt också ha lite svårt att vänja sig vid att deras barn håller på att bli vuxet. De har varit vana vid att bestämma, hjälpa till och ha koll på det mesta – och plötsligt vill du sköta mer själv. Kanske tycker du att de lägger sig i, medan de själva tycker att de bara försöker hjälpa eller se till att du har det bra. Samtidigt händer något med dig också. När du blir äldre vill du naturligt nog bestämma mer över ditt eget liv. Du kanske vill ha mer privatliv, göra fler saker själv och slippa berätta precis allt. Det är en viktig del av att bli mer självständig. Men dina föräldrar har fortfarande ansvar för dig så länge du är barn. De behöver ibland veta var du är, vad du gör och hur du mår. Därför är det kanske inte så konstigt att det blir bråk ibland. Du vill att de ska släppa taget lite mer, samtidigt som de försöker hitta balansen mellan att låta dig bestämma själv och fortfarande finnas där och ta ansvar. Försök förklara för dina föräldrar hur du ser på livet, universum och allting. Gör en deal om vad du vill få bestämma mer över – och vad de fortfarande behöver få lägga sig i. Ni behöver inte tycka likadant om allt, men det kan bli lättare om ni förstår lite mer om hur den andra tänker. Trösta dig med att de flesta tonåringar har mer eller mindre problem med sina föräldrar ibland. Relationen brukar förändras med tiden. Så ha lite tålamod. Och lite tålamod till.
Jag vill bestämma själv
Att bli självständig händer inte på en dag. Du får oftast ta mer ansvar och bestämma mer själv lite i taget. Det kan handla om allt från när du ska komma hem och pengar till skola, skärmtid eller vad du gör med dina kompisar. Ju mer du visar att du kan ta ansvar, desto lättare kan det ibland bli för dina föräldrar att släppa lite på kontrollen. Men att bli självständig betyder inte att du ska klara allt själv. Även tonåringar – och vuxna – behöver hjälp ibland. Att be om hjälp när man behöver det är också en del av att kunna ta hand om sig själv.
När det blir bråk
Tänk dig att du är osams – riktigt osams – med din mamma. Hon skäller på dig och säger att hon är orolig för att du gör si eller så. Hon säger en massa andra saker också, som att hon vill hjälpa dig. Du är också arg och upprörd, så det är helt klart ett stressigt läge. Just då kanske du framför allt uppfattar ilskan: mamma är förbannad! Att hon faktiskt också säger ”jag är orolig för dig” och ”jag vill hjälpa dig” kanske du knappt hör. Du reagerar på hennes ilska och tänker ungefär: ”En sån här arg människa vill jag inte prata med!” Och så skriker du något tillbaka. Vilket gör mamma ännu mer upprörd. Det blir inte särskilt bra för någon av er. Du vill antagligen inte berätta saker för en förälder som bara verkar sur och arg, och din förälder förstår kanske inte varför du inte lyssnar. Ju mer stressad och känslosam situationen blir, desto svårare kan det bli för er båda att nå fram till varandra.
Pausa och försök igen
Men det går att bryta den onda cirkeln. Ibland är det faktiskt bättre att ta en paus och prata vidare när alla har lugnat ner sig. Då blir det lättare att lyssna, tänka efter och förstå vad den andra egentligen försöker säga. Du och dina föräldrar behöver inte tycka likadant om allt. Men det kan hjälpa att försöka prata när ingen är mitt i ett bråk. Berätta vad du vill få bestämma mer över och lyssna på vad de är oroliga för. Ibland går det att hitta en lösning som alla kan leva med. Och det här gäller förstås inte bara tonåringar. Även vuxna kan ha väldigt svårt att tänka klokt och lyssna ordentligt när de är arga eller stressade.