Den som har ont vet bäst hur smärtan känns
Smärta är en subjektiv upplevelse och kan uppfattas olika från person till person. Det är alltid barnet eller ungdomen själv som bäst kan beskriva hur smärtan känns och hur allvarlig den är. Därför kan ingen annan avgöra hur någon borde känna eller ifrågasätta om smärtupplevelsen är verklig eller rimlig.
Var och hur känns smärtan?
Om ditt barn eller din ungdom säger att något har börjat göra ont är det viktigt att ta upplevelsen på allvar och ställa frågor. Fråga var smärtan sitter och hur den känns. Är den huggande, svidande eller brännande? Finns smärtan hela tiden eller kommer den och går? Har den förändrats över tid?
När du ställer frågor visar du att du lyssnar och tar barnets smärta på allvar. Samtidigt får du information som kan vara viktig att föra vidare om barnet behöver söka vård.
Hur ont gör det?
Om smärtan finns kvar i flera timmar eller dagar kan det vara bra att följa upp regelbundet. För barn i skolåldern och tonåren kan du till exempel be dem skatta sin smärta på en skala från 0 till 10, där 0 betyder ingen smärta alls och 10 den värsta smärta man kan tänka sig.
Yngre barn kan ha svårt att uttrycka smärta med siffror. Då behöver du istället tolka barnets beteende. Tecken på smärta kan vara ihållande gråt, minskad aptit, störd sömn, spänd kropp, knutna händer, förändrad andning eller att barnet håller andan.
Att följa och dokumentera barnets smärta
Som vårdnadshavare har du en viktig roll i att lyssna, ställa frågor och uppmärksamma hur smärtan förändras över tid. Skriv gärna ned vad barnet berättar och vad du själv observerar. Det gör det lättare att följa smärtans utveckling och ger vårdpersonalen en tydlig bild om ni behöver söka hjälp, vilket kan bidra till rätt bedömning och stöd för ditt barn.
Om smärtan har funnits under längre tid, i veckor eller månader, kan det däremot vara bättre att inte fråga om den hela tiden. När smärtan redan är känd kan upprepade frågor i stället göra att barnet eller ungdomen påminns om smärtan i onödan.