Du får alltid ha med dig en assistent, ledsagare eller en teckenspråkstolk när du besöker sjukvården. En teckenspråkstolk kan vården boka. Men, det är du själv som måste se till att din assistent eller ledsagare kan följa med till ditt besök i sjukvården. Det är inget som vården fixar fram.
Om du har personlig assistens och behöver ligga på sjukhus är det inte säkert att assistenten får vara med dig.
För att assistenten ska få vara med dig behöver du ansöka om detta. Du kan till exempel säga att du behöver din assistent för att kunna kommunicera eller förflytta dig, ja helt enkelt för att du ska känna dig säker och trygg. Den som avgör om assistenten får vara med dig är den som har beslutat om hur många timmar assistenstjänst du behöver. Vården gör sitt bästa för att ta hand om dig, vare sig du kommer med eller utan assistent.
Nej, det gör det oftast inte. Ibland kan såklart någon i personalen kunna teckenspråk, men det beror i så fall på att hen kan det i alla fall.
För all slags tolkning gäller att tolken ”följer med på köpet”. Du har rätt till så kallad vardagstolkning när du besöker vården. Boka genom din tolkcentral som vanligt.
Berätta gärna för den du ska besöka att du kommer att ha en tolk med dig, och att det därför är bra om besöket verkligen börjar och slutar de tider som är bestämt. Om du får vänta för länge kanske din tolk är uppbokad på annat efteråt, och då får du antingen boka en ny tid eller vara utan tolk.
Assistent
När du ska på läkarbesök får assistenten alltid följa med. Det är bra att berätta innan att hen är med, om inte annat så att alla får plats i rummet. Det är också bra att berätta vad din assistent hjälper dig med, så att de ni ska träffa kan planera för ett bra besök.
När du ska bli inlagd på sjukhus är läget lite annorlunda. Assistenten får vara med när du ska skrivas in och när du ska skrivas ut, och när du väntar på att de sakerna ska hända. Men i tiden däremellan är grundregeln att personalen tar hand om dig. Att det är så beror inte på att vården tycker att det ska vara så, utan handlar om hur mycket rätt till assistansersättning man har.
Men du kan ansöka om att få ha din assistent hos dig för en viss tid – upp till fyra veckor. Om du har så kallade särskilda skäl kan det beviljas. De särskilda skälen prövas för just dig, och ett skäl kan till exempel vara att du har svårt att kommunicera utan din assistent, eller att det är hen som har bäst koll på din hälsa. Din medicinsk ansvariga läkare ska skriva ett intyg att du behöver assistans även när du är på sjukhus. Det ska stå i ditt beslut från Försäkringskassan vad som gäller.
Det kan bli svårare att få assistans beviljat ju yngre du är. Är du under 18 år så ska den som beviljar dina timmar ta hänsyn till ”normalt föräldraansvar”, det vill säga om dina föräldrar kan vara med istället för assistenten. Det bästa är att förklara för din handläggare varför assistenten är viktig för dig, och i vilka situationer hen behövs som mest.
Ja, det kan du. Det är du som bestämmer om vad du vill berätta och för vem, över din kropp och vad du känner dig bekväm med.
En sak du ska se upp med om du inte vill ha med någon student är om den du ska träffa säger typ: ”Jaha, det här är Lotta, som ska vara med idag!” och får det att låta som en självklarhet. Fråga vem Lotta är och varför hon ska vara med. Är hon världsledande expert på just det du söker för vill du kanske ha henne där. Men är hon student kan du säga att du inte vill att hon ska vara med. Acceptera inget tjat – säg bara att ”det är mitt beslut, inte ditt”.
Men en sak som det är väldigt bra om du gör är att prata lite med studenten antingen före eller efter din undersökning. På så sätt hjälper du till att andra får bra personal inom vården på sikt.
En del brukar tycka att det känns okej att ha med en student om de får prata med personen lite först, när de förstår hur viktigt det är att alla som ska jobba inom vården får en bra utbildning. Så prova dig fram – men kom ihåg att det är du som bestämmer.
En del har svårt att förstå att någon som har en funktionsnedsättning i kroppen inte behöver ha den i knoppen. Det gäller tyvärr även vårdpersonal. Många gånger beror fördomarna på okunskap och osäkerhet. Det känner du alldeles säkert igen från andra delar av livet också: folk som ser din rullstol (eller vad det nu kan vara) blir osäkra, börjar flacka med blicken och vet inte riktigt vad de ska säga. I bästa fall skärper de till sig, i värre fall pratade de med dig som om du vore en tre-åring – och i allra värsta fall låtsas de som om du vore luft.
Bästa sättet för att få ett bra bemötande är att berätta för personalen att du förstår vad som sägs och att du gärna vill bli behandlad som en vanlig patient. Om du vet att du ska vårdas på sjukhus, kan du skriva några rader innan och berätta om dig själv.
Om någon i personalen gör något du inte gillar, ska du säga till. Säg till exempel ”du får gärna prata med mig, inte om mig” eller ”titta gärna på mig när du pratar med mig”. All vårdpersonal vet i teorin en massa om bemötande (av alla slags människor), men en del har svårt att få till det.
Det svåra med integritet är att den är så beroende av den miljö du vistas i och med vilka.
I vården är du (och alla andra) rätt så utlämnade till vad andra gör. Vården ska vara anpassad till dig som individ och genomföras i samråd med dig, med respekt för ditt självbestämmande och din integritet. Men vad som gäller i teorin fungerar inte alltid i praktiken. Ont om plats, stressad personal och inte tillräckliga kunskaper om funktionsnedsättningar kan göra ett vårdbesök till en otrevlig upplevelse.
Att ha med någon du litar på eller din assistent känns bra för många. Om du har en assistent, har du rätt att ha med hen när du besöker vården.
Ibland behöver man vård akut, och oavsett om man kunnat välja vårdgivare eller inte är det först när du verkligen kommer dit som det gäller. Försök vara tydlig med vad du vill, vad du tycker och om något inte känns bra.
Kommunikation handlar både om vad man säger och sådant man märker. Om du ser att personalen är stressad, säg: ”Jag ser att ni har mycket att göra, men eftersom jag har en hörselnedsättning skulle jag behöva vara i ett tystare rum.” (eller vad det nu kan vara). Var tydlig: inga människor kan läsa tankar!
Om någon inte lyssnar på dig, inte förklarar saker så att du förstår eller gör något annat som inte är okej, säg ifrån direkt. Förklara vad som känns fel (det är för trångt, för bullrigt, för lyhört, för många människor, för lång väntan) och hur det påverkar dig.
Det finns tyvärr inga garantier för något här i livet, men även om du är med om något otrevligt brukar det kännas bättre efteråt om du vet att du försökte säga ifrån.
När du ska på läkarbesök får assistenten alltid följa med. Det är bra att berätta innan att hen är med, om inte annat så att alla får plats i rummet. Det är också bra att berätta vad din assistent hjälper dig med, så att de ni ska träffa kan planera för ett bra besök.
När du ska bli inlagd på sjukhus är läget lite annorlunda. Assistenten får vara med när du ska skrivas in och när du ska skrivas ut, och när du väntar på att de sakerna ska hända. Men i tiden däremellan är grundregeln att personalen tar hand om dig. Att det är så beror inte på att vården tycker att det ska vara så, utan handlar om hur mycket rätt till assistansersättning man har.
Men du kan ansöka om att få ha din assistent hos dig för en viss tid – upp till fyra veckor. Om du har så kallade särskilda skäl kan det beviljas. De särskilda skälen prövas för just dig, och ett skäl kan till exempel vara att du har svårt att kommunicera utan din assistent, eller att det är hen som har bäst koll på din hälsa. Din medicinsk ansvariga läkare ska skriva ett intyg att du behöver assistans även när du är på sjukhus. Det ska stå i ditt beslut från Försäkringskassan vad som gäller.
Det kan bli svårare att få assistans beviljat ju yngre du är. Är du under 18 år så ska den som beviljar dina timmar ta hänsyn till ”normalt föräldraansvar”, det vill säga om dina föräldrar kan vara med istället för assistenten. Det bästa är att förklara för din handläggare varför assistenten är viktig för dig, och i vilka situationer hen behövs som mest.
Jo, det kan du, men – återigen – det är inte säkert att vården lyckas lösa detta. Men om du förklarar tydligt att du blir utmattad och otrygg av att hela tiden möta nya människor, kommer de att göra sitt bästa.
Det beror så klart på vilken slags vård du får. Säg att du kommer till ett och samma ställe lite då och då på planerade besök. Då är det oftast inget problem. De som jobbar inom vården tycker också att det är smidigare att de som känner till dig har hand om dig under ditt besök. Men ibland är någon sjuk eller har semester, så även om både du och vården planerar för att du ska få träffa samma personal, finns det ingen hundraprocentig garanti för att det blir så.
En del har svårt att förstå att någon som har en funktionsnedsättning i kroppen inte behöver ha den i knoppen. Det gäller tyvärr även vårdpersonal. Många gånger beror fördomarna på okunskap och osäkerhet. Det känner du alldeles säkert igen från andra delar av livet också: folk som ser din rullstol (eller vad det nu kan vara) blir osäkra, börjar flacka med blicken och vet inte riktigt vad de ska säga. I bästa fall skärper de till sig, i värre fall pratade de med dig som om du vore en tre-åring – och i allra värsta fall låtsas de som om du vore luft.
Bästa sättet för att få ett bra bemötande är att berätta för personalen att du förstår vad som sägs och att du gärna vill bli behandlad som en vanlig patient. Om du vet att du ska vårdas på sjukhus, kan du skriva några rader innan och berätta om dig själv.
Om någon i personalen gör något du inte gillar, ska du säga till. Säg till exempel ”du får gärna prata med mig, inte om mig” eller ”titta gärna på mig när du pratar med mig”. All vårdpersonal vet i teorin en massa om bemötande (av alla slags människor), men en del har svårt att få till det.
